40th JUBILEE

From milkmaid to scorpio priestess:

VIRPI PAHKINEN CELEBRATES 40 YEARS ON STAGE

As a prelude to her jubilee year, Virpi Pahkinen was nominated for the Government’s Export Prize for Cultural Industries and, in November, she was awarded the prestigious Gannevik Scholarship 2024. It is impossible to grasp four decades of artistic work in a few pages, but here journalist Fanny Berliner makes an attempt and meets Virpi Pahkinen at her favorite café in Vasastan on a winter day.

How did it start? How do you count to 40?

In elementary school, my Finnish teacher thought I would become a crime writer, while I dreamed of being a designer. Then came the piano, and a certainty grew that I wanted to devote my life to art, but it was unclear in which direction.

When I was young, I suffered from severe asthma, and at the time, doctors advised against participating in gym classes or doing anything that caused exertion. I defied the ban and started attending gymnastics and figure skating, which saved me both physically and spiritually.

It was probably during my solitary skating sessions on natural ice that I first encountered choreographic thinking. If I performed movements in a certain sequence, it felt as though they carried meaning. I skated in figure eights and hearts, lifted my leg in an arabesque. The full moon shone on the mirror-smooth black ice, and despite being cold, I felt as if I belonged to the cosmos, asking the nebula, can you receive my sit spins?

The Butterfly

When did dance enter the picture?

I found school easy, and in the evenings, I engaged in various hobbies. Together with a classmate, I started a punk fanzine for fun. We had no idea that it was an unusual activity for 14-year-old girls. We made our own press passes and interviewed Hanoi Rocks.

When I was 15, I saw a notice on the school bulletin board: lessons in modern dance? I got curious and eventually hooked. Aura & Sara’s dance school had rented a hall in a Mormon church, a room with high ceilings and large windows, unlike the basement studios where dancers often practice.

At 18 (1985), I choreographed my first solo, Riipii (Trapetsimietiskelyä uskalluksesta oikuin), which was performed at a small theater in my hometown of Jyväskylä and received a good review. It’s already 40 years ago, and I remember exactly where in the room I began and what movement came first. Haha, if I need to count really quickly, I do it in Finnish.

What does Riipii mean? And that long subtitle?

There’s no good translation. Mhh, something that twists and pulls at you. Capricious trapeze meditation on courage. Titles can be hopeless, often needing to be submitted long before the piece is finished.

Virpi interviewing Hanoi Rocks

When did dance become serious for you?

After a couple of confused years with more Interrail trips and Tarkovsky films at the cinema than university studies, I was admitted to the Helsinki Conservatory. In the evenings, I took dance classes. My teacher Tytti Kronqvist recommended that I apply to the choreography program at the University College of Dance in Stockholm. That’s when life and my hair changed.

I asked my friend to cut my hair in the garden. It’s no coincidence they say that everything depends on the hair. Changing hairstyles is often a marker of life changes.

The shaved head with a few thin braids has become your signature look?

Yes, it’s like going into a monastery. I would serve the God of Dance, and the private had to be subordinate. It has been practical on travels. It has protected me. Sometimes it provided a necessary distance. But, of course, not everyone liked it. Ingmar Bergman, for example.

How so?

For him, women’s hair was something especially important. He didn’t want me as a figurant in Peer Gynt because of my unusual hairstyle. Thanks to the choreographer Donya Feur, who convinced him that I would be reliable and disciplined, I still got the job. I had to wear a scarf during rehearsals and not stand out.

What was Ingmar Bergman like? A demon director?

I loved rehearsing with him. It was a valuable learning period. I understood the importance of almost invisible details. And as a bonus, I got to hear so many stories when the old actors gathered around him, opening the treasure chest of theatre history.

There could be many performances since I also participated in a couple of children’s performances at the Royal Dramatic Theatre. At most, there could be three performances a day. The most personally significant production for me was The Ghost Sonata, where I played the role of the milkmaid, whom Ingmar saw as an angel of death. I got to choreograph the milkmaid’s dance to Béla Bartók’s music, which I thought was a fantastic musical choice by Bergman.

But one time, I got scared. We were supposed to have a costume rehearsal but I couldn’t find the beret that was part of the costume. I had to gather myself and inform Bergman that the beret was missing. He looked at me, started laughing, and said that I didn’t want to wear the beret and had magically made it disappear with Finnish witchcraft. After that, I never had to wear the beret again. The sandy blonde wig sufficed.

Rehearsing The Ghostsonata with director Ingmar Bergman 2000

There were some international tours with Ingmar’s productions, but when did your own career take off?

Already during my studies at the University College of Dance, I shared solo evenings at Kilen with my classmate Jukka Korpi. It was the Kulturhuset´s programmer, Claes Karlsson, who believed in us newcomers and opened doors.

During the Royal Dramatic Theatre years in the 1990s, I simultaneously created my own works and got the chance to debut at Dansens Hus, where the passionate Jan Zetterberg was the director. Through Dansens Hus, I came into contact with my first producer, Birgitta Ström, who worked with me for 20 years.

In 1996, I got a tip from Dansens Hus producer Annika Levin to apply to the international performing arts fair CINARS in Canada. At that time, it was not possible to apply for funding from the Arts Council for such purposes. Birgitta was resourceful and contacted financier Robert Weil, who sponsored the trips by purchasing a poster.

I crossed the Atlantic with my assistant, Ulrika Nilsson, and we received unexpectedly strong responses. The fax machine buzzed hot upon our return, and invitations from around the world poured in. From Japan, they faxed: please answer sooner than possible.

Cantus Arcticus with the Finnish National Ballet

That sounds fantastic, but what setbacks have you faced?

Yes, for example, the piece Bardo (1998), which was a success on Dansens Hus main stage with dance stars Patrick King and Shen Wei, didn’t take off. It didn’t go on tour due to poor basic financing and freelance dancers who worked elsewhere. We couldn’t afford to transport or store the fantastic set design Jens Sethzman had created.

The lesson was harsh. After that, I decided only to tour with a lighting designer, and everything we needed had to fit in hand luggage. Birgitta laughed when she saw how I traveled the world with my fee in cash stuffed in a plastic bag.

In 2001, the day before the world premiere of my solo dance series Suite 303 in Stockholm, I was supposed to go to Germany to meet a director who wanted to stage Hamlet with Nina Hagen in the lead role. The timing couldn’t be adjusted; I had to focus on my work, and to my great regret, I missed my favorite Nina Hagen. As consolation, I later learned that in the end, there was no Nina in Hamlet either.

Can you tell us about your relationship with music?

I often commission music directly from composers, and sometimes there’s the opportunity to have a live musician on stage. The choreographic creation itself begins in silence, where I improvise movement keys that open the gate to flows or symbol-laden phrases. I trust that it works best when I encounter the music later in the process. On a few occasions, I’ve been able to have a full orchestra, such as in the commissioned work Cantus Arcticus for the Finnish National Ballet.

Aajej, from performance at Dansens Hus 2010

You’ve danced on five continents. Do you have any special tour memories?

In 2011, we were on a two-week tour in northern Mexico, and one of the venues was Mazatlán by the sea. I had to warn my young dancers not to sunbathe on the golden sand because they could easily get burned. They had fallen asleep on the beach, and during the evening performance, they looked like shrimp.

One day on the tour bus, I told my dancers that they had worked very well but that it might be appropriate to be a little curious and explore the city instead of staying at the hotel so much. But when we were going from Aguascalientes to Guadalajara, the organizer was afraid of drug cartels and robbers on the road. As protection, the dance company received a police escort with blue lights flashing in the night.

I had to swallow my words about being brave and curious.

The English newspaper Herald wrote: “At times, it’s as if her body is a ribbon of pliant energy, it flows into held moments of serene composure, yet just as swiftly assumes the predatory edge of a rattled scorpion.” Reviewers often describe the mystical content and metamorphoses. How would you describe your works?

(laughs) Yes, sometimes they find good expressions. I try to carve out dance phrases that are captivating and sometimes puzzling. I want the audience to be in a pleasant meditative grip that lets them associate freely and forget their everyday worries.

One of my solos was titled Prayer of a Scorpio. It had sting and spirituality. Another is the dance prayer Prayer to the Ascending, a true metamorphosis piece. It transforms from a mummy to a cobra to a clam to a flower. A meticulous choreography for pleated silk fabric, simple and effective. And that is the oldest piece I’ve had in the repertoire, now over two decades.

Atom by Atom, a short film shot in Lanzarote

What happened to your crime novel drafts from elementary school?

The writing process is markedly different from dance. When dance intensely occupies the brain, there’s no room for words. They become completely unimportant.

I need many cool moments and melancholy to devote myself to writing. Often, I feel some kind of writer’s guilt and think that it’s the written word that remains when the ephemeral dance has swirled up into the air and disappeared. That it’s important to grasp the pen.

There was a long pause after my first book, but now Visp is ready to be published in March 2025. It has the subtitle: From the Blue Line metro to the Sombrero Galaxy.

How do you see the future, what dreams do you have left?

I try to carry my 40 years of experience in dance as smoothly as possible. By now, I have many perspectives that in one moment weigh down existence and in the next lift it to eagle heights. Every moment here on earth, all meetings with people, dreams, and thoughts affect the dancing instrument and creation. The almost chronic inspiration and narrow focus have made me cut off branches that didn’t bear fruit. But lately, I’ve explored the branches and allowed myself to get lost in more uncertain areas. And all this to let detours release new forces and insights in dance creation.

It’s an art in itself to keep dreaming alive when the world situation is as complicated and threatening as it is. One worries about preparing a survival backpack. It makes me think of my two favorites, the travel writer Bruce Chatwin and the filmmaker and writer Werner Herzog. I read in Herzog’s memoirs that he inherited Chatwin’s leather backpack, which then helped him in dangerous situations and weather. Where that backpack has wandered gives me goosebumps.

On my journey, I dream of inheriting it from Herzog. But the big dreams shouldn’t be revealed too early.

Fanny Berliner, February 12, 2025, in Stockholm

Från mjölkflicka till skorpionprästinna:

VIRPI PAHKINEN FIRAR 40 ÅR PÅ SCEN 

Som upptakt till jubileumsåret blev Virpi Pahkinen nominerad till Regeringens exportpris för kulturella branscher och näringar. I november tilldelades hon det prestigefyllda Ganneviksstipendiet 2024.
Det är omöjligt att greppa fyra decennier av konstnärligt arbete på några sidor, men här gör journalisten Fanny Berliner ett försök och träffar Virpi Pahkinen på hennes stamfik i Vasastan en vinterdag

Hur började det? Hur räknar du till 40?

På lågstadiet trodde min finsklärare att jag skulle bli deckarförfattare, själv drömde jag om att bli designer. Sen blev det piano, en visshet växte fram om att det var konst jag ville ägna mitt liv åt, men osäkert i vilken riktning.
Som ung led jag av svår astma och den tidens läkarrekommendation var att inte delta i gympalektioner och inte bli andfådd. Jag trotsade förbudet och började gå på gymnastik och konståkning, vilket räddade mig fysiskt och andligt. Det var nog under mina ensamma skridskorundor på naturis som jag fick den första kontakten med koreografiskt tänkande. Gjorde jag rörelserna i en viss ordning kändes det som om de bar på en mening. Jag gled i åttor och hjärtan, lyfte benet i en arabesk. Fullmånen lyste på den spegelblanka svarta isen och trots att jag frös kändes det som om jag tillhörde kosmos frågandes, nebulosa, kan du ta emot mina sittande piruetter?

Fjärilen

När kom dansen in i bilden?

Jag hade det lätt i skolan och på kvällarna höll jag på med olika hobbies. Med min klasskamrat startade jag en punkfanzine på skoj. Vi hade ingen aning att det var en ovanlig syssla för 14-åriga tjejer. Vi gjorde egna hittepå-presskort och intervjuade Hanoi Rocks. Som 15-åring såg jag en annons på skolans anslagstavla. Lektioner i modern dans? Jag blev nyfiken och så småningom fast. Aura & Saras dansskola hade hyrt sig in i mormonkyrkan, en sal med högt i tak och stora fönster, olikt de källarstudios dansare ofta övar i.
Som 18-åring koreograferade (1985) jag mitt första solo Riipii (Trapetsimietiskelyä uskalluksesta oikuin) som visades på en liten teater i hemstaden Jyväskylä och den fick en fin recension. Det är redan 40 år tillbaka och jag minns exakt var i rummet jag började och vilken rörelse som kom först. Haha, om jag behöver räkna riktigt snabbt så gör jag det på finska.

Vad betyder Riipii? Och den långa undertiteln?

Det finns ingen bra översättning. Mhh, någonting som vrider och drar i dig. Nyckfull trapetsmeditation om mod.
Det kan vara hopplöst med titlar, som man ofta måste ange långt innan stycket är klart.

Virpi intervjuar Hanoi Rocks

När blev det då på allvar, det där med dansen?

Efter ett par virriga år med mer interrailresor och Tarkovski på bio än studier på universitetet, så kom jag in på Helsingforskonservatorit. På kvällarna tog jag dansklasser. Läraren Tytti Kronqvist rekommenderade mig att söka till Danshögskolans koreografilinje i Stockholm.

Då ändrades livet och håret. Jag bad min väninna klippa mig i trädgården. Det är inte för inte man säger att det hänger på håret. Just frisyrbyten är markörer för livsändringar.

Den rakade skallen med några tunna flätor har blivit ditt signum?

Jaa, som att gå i kloster. Jag skulle tjäna Dansguden och det privata fick vara underordnat. Det har varit praktiskt på resorna. Den har skyddat mig. Ibland gett ett behövligt avstånd. Men så klart har inte alla gillat den. Som Ingmar Bergman.

Hur så?

För honom var det något extra viktigt med kvinnohår. Han ville inte ha mig som figurant i Peer Gynt på grund av min udda frisyr. Tack vare koreografen Donya Feur som övertygade honom att jag skulle vara pålitlig och disciplinerad så fick jag ändå anställningen. Det gällde att bära sjal under repetitionerna och inte sticka ut.

Hur var Ingmar Bergman? En demonregissör?

Jag älskade repetitioner med honom. Det var en värdefull läroperiod. Jag förstod vikten av de nästan osynliga detaljerna. Och som guldkant fick jag höra så många historier när gamla skådespelare samlades runt om honom och teaterhistoriens skattkista öppnades. Det kunde bli väldigt många föreställningar eftersom jag också medverkade på ett par barnföreställningar på Dramaten. Som mest kunde det vara 3 föreställningar på en dag. Den för mig personligen viktigaste uppsättningen var Spöksonaten där jag spelade rollen som mjölkflicka som enligt Ingmar var dödsängel. Jag fick koreografera mjölkflickans dans till Béla Bartoks musik, vilke jag tyckte var ett fantastiskt musikval av Bergman.

Men en gång blev jag rädd. Vi skulle ha en repetition i kostym i Målarsalen, men jag kunde inte hitta baretten som tillhörde kostymen. Jag var tvungen att samla mig och meddela Bergman att baretten var borta. Han tittade på mig och började skratta, och sade att jag inte vill bära baretten och därför trollat bort det med finska häxkonster. Och sen behövde jag aldrig mer ha baretten. Det räckte med den sandblonda peruken.

Repeterar Spöksonaten med regissören Ingmar Bergman 2000

Det blev en del utlandsturnéer med Ingmars uppsättningar, men när tog det fart för din egen verksamhet?

Redan under studietiderna på Danshögskolan delade jag solokvällar i Kilen med min klasskamrat Jukka Korpi. Det var Kulturhusets programläggare Claes Karlsson som trodde på oss nykomlingar och öppnade dörrar.

Under Dramatenåren på 90-talet skapade jag samtidigt mina egna verk och fick chansen också att få debutera på Dansens Hus där eldsjälen
Jan Zetterberg var chef. Via Dansens Hus kom jag i kontakt med min första producent, Birgitta Ström som jobbade med mig i 20 år.

1996 fick jag tipset av Dansens Hus producent Annika Levin att söka till den internationella scenkonstmässan Cinars i Kanada. På den tiden gick det inte att söka medel från Kulturrådet till liknande ändamål. Birgitta var påhittig och tog kontakt med finansmannen Robert Weil som sponsrade resorna genom att köpa en affisch.

Jag åkte över Atlanten med min assistent Ulrika Nilsson och vi fick överraskande stark respons. Faxen surrade hett efter hemkomsten och inbjudningar från hela världen kom in. Från Japan faxades det: please answer sooner than possible.

Cantus Arcticus med Finska nationalbaletten

Det låter fantastiskt, men vad har du haft för motgångar?

Ja, till exempel verket Bardo (1998) som blev en succé på Dansens Hus stora scen med dansstjärnorna Patrick King och Shen Wei, fick inte luft under vingarna. Den gick inte på turné på grund av dålig grundfinansiering och frilansdansare som jobbade på andra håll. Den fantastiska scenografi som Jens Sethzman designat hade vi inte råd att transportera eller förvara. Läxan var hård. Därefter bestämde jag mig för att turnera bara med en ljussättare och allt vi behövde skulle få plats i handbagage. Birgitta skrattade när hon såg hur jag reste världen runt med gaget i kontanter stoppade i en plastpåse.

2001 dagen före urpremiären av min solodansserie Suite 303 i Stockholm borde jag åkt till Tyskland för att träffa en regissör som ville sätta upp Hamlet med Nina Hagen i huvudrollen. Tiden gick inte att rucka på, jag behövde satsa på mitt verk och till min stora förtret missade min favorit Nina Hagen. Som tröst fick jag veta att i slutändan blev det inte heller någon Nina i Hamlet.

Kan du berätta om ditt förhållande till musiken?

Jag beställer ofta musik direkt från kompositörer och ibland har man möjlighet att ha en livemusiker med på scen. Själva det koreografiska skapandet börjar i tystnad, där jag improviserar fram rörelsenycklar som öppnar porten till flöden eller symbolmättade fraser. Jag litar på att det blir bäst när jag möter musiken senare i processen. Vid några tillfällen har jag kunnat ha en hel orkester, såsom i beställningsverket Cantus Arcticus för den finska nationalbaletten.

Salamandrar med slagverkaren Niklas Brommare åkte hela vägen till Adelaide-festival i Australien. Sussam Deyhim sjöng i Kalagni här i Stockholm, och så har det blivit flera uppträdanden med slagverkaren Mika Takehara och kotospelaren Chieko Mori. Inför verket Aajej (2010) undrade jag om kompositören Jonas Sjöblom kunde skriva någonting för piano. Jag hade ju avbrutit pianopedagogutbildningen för att gå på Danshögskolan och inte rört vid piano mer seriöst sedan dess, alltså haft en paus på 20 år. Nu ville jag utmanas på nytt; utöver mötet med nya dansare ville jag pröva pianopallen. Den nygamla disciplinen betydde att öva de förut så tråkiga skalorna. Och vilket nöje fanns inte i detta – det var som att borsta hjärnan inför dagens dansrepetitioner. Nu öppnade sig en ny ådra som jag inte trodde fanns. Och den ådran pulserar vidare, i våras började jag komponera pianostycken ”Korta stycken för små händer”.

Aajej, från föreställning på Dansens Hus 2010

Du har dansat på 5 kontinenter. Har du några speciella turnéminnen?

2011 var vi på en två veckors turné i norra Mexiko och en spelplats var Mazátlan vid havet. Jag fick varna mina unga dansare att inte sola i den guldiga sanden för man kunde lätt bli bränd. De hade somnat på stranden och på kvällens föreställning såg de ut som räkor.

En dag i turnébussen sade jag till mina dansare att de jobbat väldigt bra men att det kanske vore på sin plats att vara lite nyfiken och se sig runt i stan och inte trycka på hotellet så mycket. Men när vi skulle åka från Aquascalientes till Guadalajara var arrangören rädd för knarkkarteller och rövare på vägen. Som skydd fick danskompaniet poliseskort med de blå ljusen blinkandes i natten.

Jag fick svälja mina ord om att vara modig och nyfiken.

Den engelska tidningen Herald har skrivit: ”At times, it’s as if her body is a ribbon of pliant energy, it flows into held moments of serene composure, yet just a swiftly assumes the predatory edge of a rattled scorpion.” Oftast beskriver recensenterna det mystiska innehållet och metamorfoserna, hur skulle du beskriva dina verk?

(skrattar) Ja, ibland hittar de bra formuleringar. Jag försöker mejsla fram dansfraser som är fängslande och ibland förbryllande. Jag vill ha åskådaren i ett skönt meditativt grepp och som låter dem associera fritt och glömma bort sina vardagsbekymmer.

Ett av mina solon fick titeln Prayer of a Scorpio. Den hade sting och andlighet. En annan är dansbönen Prayer to the Ascending, ett riktigt metamorfosstycke. Det är en förvandling från mumie till kobra till mussla till blomma. En noggrann koreografi för ett plisserat sidentyg, enkel och effektfull. Och just den är det äldsta stycket jag haft i repertoaren, nu över två decennier.

Atom by Atom, en kortfilm inspelad på Lanzarote

ad hände med dina deckarutkast från lågstadiet?

Skrivprocessen skiljer sig markant från dansen. När dansen intensivt upptar hjärnan finns det inte plats för ord. De blir helt oviktiga. Jag behöver många svala stunder och melankoli för att kunna ägna mig åt skriften.

Ofta känner jag någon slags skrivarskuld och tänker att det är det skrivna som blir kvar när den efemära dansen virvlat upp i luften och försvunnit. Att det är viktigt att greppa pennan. Det blev en lång paus efter min första bok men nu är Visp klar att ges ut i mars 2025.

Den har undertiteln: från blå linjen till Sombrerogalaxen.

Hur ser du på framtiden, vilka drömmar har du kvar?

Jag försöker bära mina 40 års erfarenheter inom dansen så smidigt som möjligt. Vid det här laget har jag en massa perspektiv som den ena stunden tynger tillvaron och i nästa lyfter den till örnhöjder. Varje stund här på jorden, alla möten med människor, drömmar och tankar påverkar det dansanta instrumentet och skapandet. Den nästan kroniska inspirationen och smala fokuseringen har gjort att jag klippt av grenar som inte burit frukt. Men på senaste tiden har jag undersökt förgreningarna och tillåtit mig gå vilse i mer osäkra områden. Och allt detta för att låta sidosprången lösgöra nya krafter och insikter i dansskapande.

Det är en konst i sig att behålla drömmandet vid liv när världsläget är så komplicerat och hotande som det är. Man ängslas att fixa sin överlevnadsryggsäck. Det får mig att tänka på mina två favoriter, på reseberättaren Bruce Chatwin och filmaren och författaren Werner Herzog. Läste i Herzogs memoarer att han fått ärva Chatwins läderryggsäck, som sedan hjälpt honom i farliga situationer och väderlek. Var den ryggan vandrat ger mig gåshud.

På min tur drömmer jag om att få ärva den från Herzog. Men de stora drömmarna ska man inte avslöja för tidigt.

Fanny Berliner, Februari 12, 2025, Stockholm